2020-01-05
Vi är förstås i ateljén varenda dag, det är mödosammare att rita än förr, men det går. Idag har Elis hittat en mall som gör att man kan rita figurer med samma kroppsform, och komplettera med kläder. Jag tittar på, säger att det är jättefint, medveten om att varje teckning han gör snart kommer att vara ett minne av honom. Vill inte tänka så, men så är det.
Det händer att jag slås av att det faktum att vi lever mitt i katastrofen. Vi är på barnhospice med Elis, Elis som i flera år burit mig framåt med sin kärlek. Allt hopp är ute. Det som inte fick hända händer just nu, händer vår familj. Jag vet inte hur vi håller oss upprätt, men kanske har vi härdats av att i över två år leva i cancerbubblan. Och jag tänker att den riktiga prövningen kommer snart.
