2020-01-10
Världar kolliderar idag. Jag ser på ultraljudsmonitorn genom en slöja av tårar; vårt lilla barn finns där, lever, rör sig. För första gången ses vi, kära lilla pyre, mitt i tröstlösheten; jag trodde nästan att du bara var en dröm men nu ser jag ju, du spretar med fingrarna, du har ett huvud och ett kroppsspråk och en framtid. Barnmorskan puffar lätt på magen, vi har berättat för henne att vi kört hit från barnhospice där vår äldsta son vårdas palliativt, så hon vet att det finns ännu mer känslor än vanligt i rummet den här stunden.
Vi köper med oss prinsessbakelser på vägen tillbaka till Lilla Ersta. Faster och farfar har varit barnvakter, det skavde verkligen att åka från Elis om än bara för ett par timmar men när vi kommer dit har Elis mest sovit ändå.
Något är inte som vanligt med Elis, han är ledsen och klagar över att det känns jobbigt. Idag kom hans nya rullstol, den vi haft hittills är aningen för trång, men den nya är också svår. Han har för lite stöd och tippar nästan åt sidan, det är som att balansen är sämre än vanligt. Vi hade tänkt berätta om bebisen i magen, men det är inte läge, det är ingen rolig eftermiddag.
Elis målar en teckning på rött papper, ett träd som råkar se ut som ett kors. Jag försöker ignorera den slumpen, står bredvid honom och hjälper honom hålla kroppen stabil. Och när jag klappar honom uppe på huvudet, intill omayadosan som har en direktväg in i hjärnan, känner jag något nytt där. En taggighet, en liten drakrygg under huden, och jag kan ju inte veta säkert men med tanke på hur förfärande fort spridningen gått tror jag att jag nu, efter snart två och ett halvt år, möter monstret självt. Dumma knölen.
