2020-01-09
Vi kör till Lilla Ersta men Elis har så ont i kroppen, varje litet gupp i vägen är smärtsamt för honom och han gråter i passagerarsätet bredvid mig, jag kör så försiktigt det går men det hjälper inte och vägen verkar aldrig ta slut. När vi äntligen rullar in på parkeringen tänker jag att jag aldrig vill utsätta honom för det här igen. Vi har egentligen planerat att stanna sex dagar på Lilla Ersta och sen åka hem, men om det är så här vill jag inte att han ska behöva sätta sig i en bil mera.
Det är i alla fall skönt att vara tillbaka. När tårarna torkat vill Elis till ateljén och pyssla. De har så fina klistermärken, och så vill Elis testa kritorna han köpte igår. Snart säger han att han vill göra en teckning till J, flickan som bott här så länge, och det är klart han ska göra det. Jag blir plötsligt nervös medan han sitter och ritar; tänk om hon inte gillar teckningen? Man vet ju aldrig med barn och deras rättframhet.
Min oro är obefogad. Hon blir så glad när Elis räcker över teckningen, hon tar in den på sitt rum och visar den förtjust för sin familj. Jag pustar ut och berömmer Elis för hur duktig han är på att rita. Han skulle börjat vårterminen på skolan idag, det kommer inte att ske, men han har i alla fall en fin samvaro med andra barn här.
