2020-01-11
Ingen bra morgon. Elis andas rossligt och ansträngt när jag vaknar bredvid honom. Går inte att väcka. Jag, sömndrucken och förvirrad, trycker på knappen till slut och personalen kommer in. Doktorn säger att de ska ge honom något som hjälper andningen, ”för det är ju jobbigt för honom”.
Annars såg det ju ut som om Elis var på bättringsvägen igår kväll. Innan han somnade orkade han titta på sommarfilmen jag klippt ihop. När vi såg sekvensen från Hågelby, där han kör bil och ropar att han älskar mig, sa han ”jag vill att vi ska åka dit i sommar också”, och jag sa att det skulle vi också vilja, jättegärna. När han sedan höll på att somna ropade han på mig en gång. Han brukar göra det tre-fyra gånger varje kväll efter läggning, men den här gången ropade han bara en gång.
”Pappa.”
Elis första ord i livet var ”mamma”. Igår kväll ropade han ”pappa” och jag gick som vanligt in och klappade honom och sa att jag älskar honom. Jag hoppas jag sa det.
Nu har han fått något så att han andas lugnare, han ligger där med syrgas och sover något som liknar vanlig sömn. De säger att han kanske kan vakna igen, det är inte omöjligt. Men jag vågar inte hoppas på något längre.
Vi hann aldrig berätta om pyret igår, om ultraljudet. Jag sätter i en hörapparat i Elis ena öra, lägger mig intill honom och säger precis intill örat, flera gånger:
”Elis, du ska bli store-storebror, gubben. Mamma har en bebis i magen.”
Jag har svimmat några gånger i mitt liv, och ofta är hörseln det sista sinne man har kvar när allt annat svartnat. Kanske Elis hör vad jag säger långt där inne, kanske kommer orden till honom i en dröm, kanske förstår han.
Kväll. Vi flyttar in Sandras och Folkes säng i mitt och Elis rum. Detta är en natt då vi behöver sova tillsammans, hela familjen.
