2020-01-17
Vi planerar Elis begravning. Att bara tänka den meningen, med mitt barns namn, får det att krypa i kroppen på mig. Men så är det.
När jag hatade Dumma knölen som mest var jag inne på kremering bara för att cancern till slut skulle brinna, men jag har ändrat mig. Jag vill kunna tänka att Elis finns där nere när jag går till graven, och vi är ense om saken. Det blir kista. Vi var på begravningsbyrån igår, togs om hand av en äldre kvinna med vän utstrålning, jag tyckte om henne och kan tänka mig henne som officiant. Den som ska prata om Elis måste vara en snäll människa.
Jag är samtidigt rädd för att ceremonin ska göra allt värre, riva i såren och förstärka sorgen som redan är så brutal. Vi pratar om musik och jag lägger in veto mot kända låtar som kommer att brännas in i minnet, om vi spelar Cornelis kommer jag resten av mitt liv att behöva undvika den låten för att inte bryta ihop.
Men vår timme på bårhuset med Elis var så fin, jag längtar dit igen, och den stunden har väckt tankar kring begravningen. Vi skulle kunna släppa alla krav, inte sjunga sorgliga psalmer, utan bara vara. En fridfull stund intill Elis kista där i kapellet. Vi kan sätta upp teckningar, ha bilder på honom och ha klistermärken att dekorera kistan med. Sen får var och en får göra vad man vill av stunden, vara hos Elis på det sätt man själv vill. Okomplicerat och kärleksfullt, precis som Elis.
Bilden: en nyvaken, tvåårig Elis en augustimorgon 2015. Morgonljus och nappen i hand – allt som behövs för att känna lycka.
