2020-01-18
Elis själv är en stark inspiration när det gäller att härda ut, att orka fortsätta nu när det gör så ont att jag bara vill rasa ihop. Under de sista veckorna, när hemsjukvården kom på besök varje dag, ville de att Elis skulle säga hur svåra smärtorna var i kroppen. Vuxna får ange en siffra 1-10, men eftersom Elis var ett barn höll de istället upp en rad bilder på ansikten, där det längst till vänster var förvridet av smärta och det längst till höger log lyckligt.
”Kan du peka på hur du känner dig nu?” frågade de. Och Elis gjorde samma sak varje gång, trots att vi visste att han hade fysiskt ont: han pekade på det gladaste ansiktet, för han var ju lycklig trots allt. Det gjorde ont i kroppen, men han var ändå glad. Och sköterskorna log och gav upp försöken att använda de där ansiktena.
Det betyder mycket nu att Elis sa sådär, att han var glad ända in i det sista. Och hans förmåga att se ljuset i tillvaron hoppas jag att jag kan lära mig av.
