2020-01-21
Folke. Jag klamrar mig fast vid honom både bildligt och bokstavligt, jag är överbord i stormen och han livbojen. Jag sitter i soffan och kramar honom framför tv:n, jag behöver känna hans närvaro, påminnelsen om att jag är pappa. Jag pratar med honom för att höra hans röst, kämpar mot tomheten efter Elis som vill sippra in hela tiden.
Under så lång tid har tillvaron kretsat kring att finnas där för Elis, hans hjälpbehov ökade och ökade mot ett hjärtskärande crescendo tills det plötsligt blev dödstyst och nu är det jag som är hjälplös. Men Folke finns här och han är ovärderlig. Och när han tappar den lösa tanden och jag får säga till min son ”älskling, du håller på att bli stor” så vet jag någonstans långt därinne: trots att sorgen numera finns i varje andetag och försöker kväva mig, trots allt jag går igenom nu, så är jag lyckligt lottad.
