2020-04-11
Vi åker till graven. Vi gör det ofta. Folke följer med och vi pratar om Elis, pratar till Elis, jag har ett behov av att vara här, att få lägga handen på den lilla kullen av sand. Önskar att graven fanns på vår uteplats så att jag kunde titta till den när som helst, sitta bredvid den medan solen gick ner på kvällarna.
Jag har min egen lilla ritual här. Jag tar fram telefonen, lutar den mot lyktans metallpinne och startar ett avsnitt, lyssnar på den plonkiga vinjettmusiken och så ”Jag heter Greta Gris. Det här är min lillebror Georg. Det här är Mamma Gris, och det här är Pappa Gris.” Alla oräkneliga stunder i soffan då jag satt mellan pojkarna och vi tittade på barnprogrammen med Greta Gris som Elis favorit.
I morgon har det gått tre månader sedan natten då vi förlorade honom. Jag låter Greta-avsnittet rulla ända tills eftertexterna är helt slut, sedan tar jag upp telefonen, klappar än en gång i gruset och viskar samma ord som jag sa till honom varje kväll i flera år: ”Sov gott Elis. Kom ihåg att jag älskar dig”.
