2020-03-27
Barn ska inte dö. Elis borde fått leva längre än sina föräldrar och orättvisan känns djävulsk. Jag jagar någonting att fästa tankarna vid, något annat än tomhet, saknad och viljan att förneka det som hänt eftersom det är så FEL.
Det finns något ensamt i att ha förlorat ett barn, detta naturvidriga som är så hemskt att andra föräldrar ryggar vid blotta tanken. Sorgen är själslig, formlös, men jag söker efter hårda fakta som kan ge perspektiv på ensamheten. Jag hittar siffror. Stirrar in i skärmen.
”Världen innan den moderna eran var en överväldigande plats av små kistor”, skriver en författare vid namn Bryson. Förr, innan industrialiseringen, måste ett föräldrapar räkna med att minst ett av deras barn skulle dö. Antagligen två. Eller ännu fler. Under slutet av 1700-talet dog 40 procent av alla svenska barn före 15 års ålder. Och dagböcker från den tiden berättar om samma ursinniga sorg hos föräldrarna som jag känner nu. Även om döden var mer närvarande då var den inte lättare att acceptera.
Siffror. Sanslösa sådana. Ett led av sörjande föräldrar bakom mig, som gått genom seklerna med den här gruvliga tyngden på axlarna. Insikten dämpar inte sorgen efter Elis, men den luckrar upp känslan av ensamhet. Och den ger perspektiv – på något sätt hittade alla dessa mammor och pappor styrkan att fortsätta trots bördan, att leva vidare. Jag måste också göra det.
