2020-03-20
Saga, älskade lilla Saga. Varför blir det så här, varför kan inget fint få finnas kvar? Elis bästa sjukhuskompis klarade sig inte heller. Hon begravs idag. Jag har fortfarande svårt att ta in det, försämringen kom så plötsligt att jag inte hann förstå hur allvarligt det var, och nu är hon borta.
Jag tittar igen på bilderna från i november, då Elis och Saga skuttade genom sjukhuskorridoren hand i hand. Vi visste då att Elis inte skulle överleva men jag tänkte att Saga förhoppningsvis skulle få växa upp och minnas sin vän från sjukdomstiden. Och nu när jag tänker tillbaka var det nog sista gången jag tänkte att Elis kändes riktigt pigg, den dagen, när han lekte där med henne.
Det sista vi gjorde på Lilla Ersta innan Elis somnade för allra sista gången var att titta på filmen jag klippt ihop från i somras, och den avslutades med bilder från den där julidagen då Saga hälsade på oss, barnen klädde ut sig och vi promenerade vid Brunnsviken. Han somnade med henne på näthinnan.
Vi träffade Saga för bara några veckor sedan, i lekparken Bryggartäppan där hon och Elis lekt tidigare. Vi föräldrar kramade om varandra, de stöttade oss i vår sorg. Saga lekte ensam, det fanns av en slump en pojke i parken som också hette Elis, men Saga sa ”det är inte MIN Elis”.
Saga och Elis hållande varandras händer. Bilden av dem är starkare än någonsin. För länge sedan drömde jag om att de skulle kunna få gå så genom livet tillsammans, sida vid sida, som överlevare. Nu… ja, allt hopp om liv är borta, men i sorgen kan jag i alla fall få drömma om att Elis har fått välkomna Saga och att de nu går hand i hand igen, var de än är.
