2020-03-09
Jag är plötsligt livrädd för att glömma. Snart två månader har gått utan Elis och trots att han är överallt i mitt huvud och min själ slår det mig att de små minnena, detaljer i hans personlighet som fortfarande är tydliga, ändå riskerar att nötas bort av tiden. När jag nu ser filmer från hans tid som jätteliten återupptäcker jag gulliga egenskaper och manér som jag glömt – på den tiden trodde jag nog att jag skulle komma ihåg dem för alltid men de försvinner ur huvudet, de gör ju det.
Jag öppnar ett dokument på datorn och börjar skriva. Jag skriver om hur lillgammalt och rart han brukade uttala ordet ”äsch”, om hur jag tyckte om att sätta foppatofflorna på hans fötter innan han gick uppför trappan till klassrummet, om hur han och Folke brukade resa sig och dansa Drakdansen vid slutet av varje Bolibompa-avsnitt. Jag skriver, skriver och slår ut med händerna när jag inte kommer på något mer. Min älskling, jag vill minnas hela dig.
