2020-06-25
Folke vill vara nära sin storebror. Vi vattnar sanden för att kunna skriva Elis namn i den, och sen lägger sig Folke på den lilla kullen, han har på sig Elis Super Mario-keps och rosa skor och för ett ögonblick ser det ut som om det är Elis själv som ligger där. Men det är en sörjande lillebror som fortsätter ta sig an sorgen på sitt eget sätt.
Han är så stark, Folke. När jag berättar för nya bekanta vad som hänt, att vår son Elis nyligen dött i cancer, brukar jag alltid lägga till ”men vi fick tid att förbereda oss”. Det är som att jag vill få in något som åtminstone låter lite positivt, för att underlätta för motparten att hantera den sociala situationen. Vi sörjer, men vi är inte i total chock, du behöver inte känna ansvar för mig.
Men Folke fick inte tid att förbereda sig. Den där mörka januarimorgonen föll det oerhörda beskedet över honom utan pardon, utan förvarning. Vårt beslut att inte berätta något för Elis – ett beslut som fortfarande känns helt rätt – gick ut över Folke som inte fick en chans att vänja sig vid tanken innan faktumet var ett faktum. Han är så stark som klarar detta.
Lillebror Folke, ensambarnet Folke, lägger handen på mammas mage. Det är nära nu, inte många dagar kvar. Vi vet att det är en pojke där inne, en lillebror som om allt går vägen kommer att sätta punkt för Folkes tid som ensambarn och göra honom till storebror. Och Elis till store-storebror. Livet och döden, båda så nära vår familj nu.
