2020-06-29
Vi ska ha barn nu. Jag hoppas i alla fall det. Sedan Elis dog går jag runt med den reflexmässiga känslan att det är väl bara ungefär hälften av alla barn som klarar sig till vuxen ålder, man får utgå från att det är 50-50 att ett barn dör. Och så mycket kan gå fel under en förlossning, tänker jag, så jag tar inget för givet.
Men vi är här nu i alla fall, vi är på sjukhus igen som så många gånger förr. Sandra bär landstingsnattskjorta, en sån där mjuk som Elis tyckte var så skön. Men det är skillnad nu, det pratas lustgas och TENS-apparat istället för cytostatika och magnetkamera, och framför allt är vi ensamma här, det finns ingen Elis med.
Barnmorskan tittar till oss igen. Hon verkar lugn, processen fortskrider som den ska. Själv är jag maktlös som vanligt: än en gång kan jag bara stå vid sidan, se på när någon annan gör jobbet, försöka mumla något uppmuntrande om att allt kommer att gå bra.
Jag undrar vem han är, pojken som vi väntar på, och jag undrar hur det kommer att kännas när jag får möta honom, vilket slags ljus han kommer att sprida. Om allt går vägen kommer jag snart att vara trebarnsfar, pappa till två barn som lever och till ett som inte gör det, och den här kvällen hoppas jag ska tillhöra livet.
