2017-10-26
Jag är snabb när kräkningen kommer, sliter fram påsen och fångar upp spyan som är vit och nästan luktlös, det är i princip sondmat som kommer i retur. Taxin mot Uppsala väntar och inget stänker på Elis ytterkläder där han står i farstun, men något är fel med den här kräkningen, det är som att en bit av maginnehållet dinglar kvar ur gapet på Elis.
Det tar ett par sekunder innan jag förstår vad det är: sondslangen har följt med i uppkastningen, expresshiss från magsäcken och nu hänger den ut ur munnen medan andra änden fortfarande går genom näsborren och är fasttejpad på kinden. Elis är i tårar av obehag och skräck, vi lägger armar om axlar, säger ”ingen fara gubben” och ringer desperat numret vi fått för att få råd. Beskedet är att dra ut sonden genom näsan. Logiskt och självklart för alla som inte är i tusen bitar.
I taxin, E4 i strålkastarljus, Elis bredvid mig och en insikt: detta funkar inte i längden, vi kommer att behöva operera magen på honom så att han kan få sondnäring utan att gå genom näsan och svalget.
