2017-11-08
Konferens, kallas det officiellt. Inget mingel, ingen hörsal, inga grupparbeten, men möjligen kan man säga att vi konfererar. Det är vi – Elis, jag och Sandra – och två läkare: en stråldoktor och så överläkaren som från och med nu tar över behandlingen av Elis på riktigt.
Luciakvällen, när ljusen blåsts ut och pepparkakor och saffransbröd är uppätna, ska vi åka hit till våning 12 och läggas in för att inleda del 2 av kampen mot Dumma knölen. Då börjar kemoterapin. Cellgifterna. Sex veckor efter avslutad strålning, då kommer nästa orkan att vara över oss.
Tider bokas in. Hörselundersökning, ögonundersökning. Sjukgymnast. Blodprover. Magnetröntgen. På nyheterna frågar sig en farbror vad fan han får för skattepengarna. Elis greppar tag i doktorns händer och får klämma så hårt han kan och gör det bra. Han klarar att stå still och blunda utan att svaja. Lite svårt att stå på ett ben. Får illamåendemedicin utskriven för att hålla kräkningarna borta. Ansiktet fortfarande halvförlamat. Vi konfererar. Hemma väntar soffan, tv:n och lillebror på Elis. Han är så värd att få vila där.
