2017-12-05
Fjolårets Elisporträtt kom till efter att jag tagit 148 bilder varav de allra flesta visserligen var charmiga exempel på Elis minspel, men inte direkt tavelramsmaterial. De tar inga porträtt på förskolan så om det ska bli något av saken får jag fixa det själv, och jag har varit brydd över hur jag ska göra den här gången. Julkortet löste jag ju genom en profilbild som trollade bort sondslangen på kinden, men ett porträtt framifrån är något helt annat.
Det är kväll och det läskiga händer för andra gången: stackars Elis mage pallar inte mängden sondnäring vi pumpat in under dagen, kräkningen blir ovanligt våldsam, en till och en till, och så hänger plötsligt sondslangen ut ur munnen, uppslungad ur magen. Sist fick Elis stå gråtande medan jag ringde efter råd, den här gången tvekar jag inte utan drar resolut ut hela slangen genom näsan, så fort att Elis knappt fattar vad som sker.
Ingen sondslang. Ingen matningsmöjlighet. Vi ringer Karolinska och får en tid för att sätta ny sond i morgon. Elis somnar utmattad i sin säng. En stund senare kommer jag på det självklara: i morgon förmiddag är det fotosession med Elis.
