2017-12-06
Det är redan ovant att se honom utan den fasttejpade slangen på kinden; nästan lite läskigt, som om han skulle sitta i bilen utan säkerhetsbälte. Jag sätter honom på tripptrappstolen i köket med förmiddagsljuset infallande genom fönstret, stryker honom över den tunna luggen så den lägger sig prydligt åt höger, och knäpper en trave bilder.
Känner mig villrådig när jag tittar igenom dem. Ska jag ta någon av de rakt framifrån där skelningen syns mer, eller någon där han sitter mer vinklad? Jag landar i det sistnämnda, trots att han faktiskt har sin svaga ansiktshalva mot kameran. Han ser sårbar ut på bilden jag väljer, lite bekymrad, det är en bild som får mig att vilja krama honom lite extra. Jag photoshoppar bort resterna av tejpklister från hans kind och ljusar upp bilden en aning. Ser framför mig hur det här fotot kommer att sticka ut på mor- och farföräldrarnas hyllor, ”det där var året då han var sjuk”, flankerat av andra porträtt där Elis har tjockare hår och mer energi i blicken.
Under lunchen äter han sex köttbullar vilket är imponerande mycket, även om magen är tom efter en kväll och en natt utan näring. Om ett par timmar ska vi in till sjukhuset och sätta en ny sond.
