2017-08-14
Elis. Älskling. Vår son. Folkes storebror. Två glittrande stora ögon som kröner en tanig, fyraochetthalvtårig uppenbarelse med spring i benen och som gillar katter, sockervadd och Pyjamashjältarna.
Jag ser på honom ibland och tänker att en dag kommer han att vara den store av oss två, han kommer att stödja mig när mina knän blivit svaga. Men till den dagen ska jag hålla vampyrerna från hans dörr, skydda honom med min kropp om så behövs.
Han har haft dålig balans i fyra dagar nu. Vi försökte få honom att gå i en rak linje, följa hallmattans kant, men han gick som en berusad. ”Skojar du nu, Elis?” frågade vi men han försäkrade att han inte gjorde det. När vi skulle till Svedenbadet dagen därpå och han tydligt fortsatte vingla kom oron på allvar. Elis och jag gick till vårdcentralen, badtofflorna smällande mot asfalten, hans lilla hand i min.
En fundersam läkare skickade oss vidare till barnakuten på Danderyds sjukhus. Bakom oss i akutkön stod en uppjagad mamma med en jätteförkyld dotter, ”hon har svårt att andas” ropade hon till sköterskan. Jag skämdes nästan över att vara före i kön med något som inte direkt brådskade, men berättade om Elis obalans och att vi bara ville checka så det inte var något farligt. Sköterskan konstaterade att som lillflickan skrek så andades hon alldeles utmärkt, och visade istället in mig och Elis till den läkare som för tillfället var i tjänst.
Doktorn i fråga var neurolog – vilken lycklig slump. Hon tittade kort på Elis svajighet, noterade att han varit småsjuk nyligen och gav sedan lugnande besked: det där var nog bara sviter av infektionen. Gå hem, avvakta, det borde gå över snart.
Skönt. En lättnadens suck och ett leende mot Elis på vägen mot tunnelbanan.
Så där är vi nu. Det är den fjortonde augusti 2017 och bilen har motorkrångel, semestern är slut och Elis är lite krasslig, men fortfarande verkar tesen stämma att saker och ting ordnar sig. Att livet visserligen kränger till ibland men ändå återgår till något slags mittläge i slutänden. Så har det ju varit hittills.
