2017-08-15
Lille gubben. Elis kräktes i morse, stackarn, och är inne på en ny undersökning nu på kvällen, det blir väl röntgen av huvudet eller ultraljud eller något. Jag har googlat lite om virus på balansnerven, känner mig trots allt lugn eftersom neurologen var det, men det är såklart bra att de kollar upp det en gång för alla.
Och här sitter jag, ensam på ett tyskt flygplatshotell, och kan inte annat. Har lite dåligt samvete för att jag inte är hemma och kan hjälpa till, jag är på jobbresa och mitt flyg hem blev inställt – dimma i Frankfurt eller vad det nu var. Folke får ha farfar som barnvakt medan Elis och mamma är på sjukan.
Jag har laptopen i knät medan mörkret sänker sig och regnet brusar utanför rummets enda fönster. Jag kollar en film om besättningen på en rymdstation som studerar en utomjordisk cell som börjat dela sig och växa snabbt, undertonen är att den där cellmassan snart kommer att vara utom kontroll. Filmen heter ”Life”. Jag kommer aldrig att se klart den.
Det dyker upp en känsla av att något precis hände, jag pausar filmen och rycker lurarna ur öronen. Dumt att jag la mobilen där borta på skrivbordet. Missat samtal precis nyss. Jag ringer upp.
Hon svarar. I tårar, och omedelbart börjar hela världen krackelera.
”Det är inga bra nyheter med Elis”, snyftar hon. Det är ”det värsta tänkbara”.
Jag säger hjärntumör. Min kropp vill dra ihop sig och jag sjunker ner på sängen, väser nej nej nej nej nej tills lungorna är tomma, jag andas in och frågar om han kommer att
dö
Hon säger att de inte vet, det går inte att avgöra än, och det mest akuta är att han har jättehögt vätsketryck i huvudet nu. De måste snabbt göra en operation bara för att avlasta trycket, det ska ske i morgon bitti.
Rummet runt mig är borta
Elis har cancer
Elis har CANCER
ELIS har cancer
Det finns inget där jag är utom en kudde att vråla i
