2017-08-16
Morgonen är kolsvart. Jag måste hem. Herregud, jag måste hem.
Elis. Outsägligt älskade Elis.
Fler förseningar innan vi kan lyfta, jag är i darrande brygga; varje ögonblick är en kamp för att inte bryta samman och ställa till en scen på planet. Jag får igång ett spel på mobilen där man i ett rasande tempo klyver flygande frukter utan paus, spelar det maniskt nonstop hela resan, får inte släppa in tankarna, inte än. Han ligger på operationsbordet på Karolinska för att få en shunt, en dräneringsslang som sänker vätsketrycket i hjärnan. Om det går snett kan allt vara över innan jag hinner dit.
Elis är på uppvaket när jag anländer. Han sover. Lever. Shunten är på plats.
När han vaknar, rör sig, får en Piggelin, när omtöckningen släpper och han kommer tillbaka, då är det som att allt skulle kunna vara som vanligt. Jag får fram hur mycket jag älskar honom och jag vill bara ta hem honom, ta bort bandaget från hans huvud och så kan väl världen återgå dit den var för en dag sedan, upplösa den här djävulsdrömmen. Men verkligheten är en annan och den måste uttalas, formuleras.
”Elis, du har en sjukdom som heter cancer”. Ordet känns som en vass sten i munnen. Elis reagerar inte på ordet, han har nog aldrig förr hört det i hela sitt fyraåriga liv, men det är vidrigt att yttra det. C-ordet. Jag vill inte, kan inte förmå mig att göra det igen.
”Älskling, du har… en dum knöl i huvudet.”
Så säger vi, från den här stunden. ”Dumma knölen”.
