2017-08-17
Jag tänker på Elis stunder i livet. Försöker koncentrera mig på de bra. Kanske har han aldrig varit lyckligare än de där sommardagarna för ett år sen, 2016, när vi var på chartersemester i Kroatien. Ett stenkast från hotellet fanns en liten aktivitetspark med studsmattor, bollskjutning och, framför allt, bilkörning.
Intill en grusplan stod en rad luggslitna eldrivna plastfordon i barnstorlek, och ett par euro senare var Elis bilförare för första gången. Sensationellt, i en treårings värld: en bil som faktiskt drog iväg när man gasade, och någorlunda snabbt gick det. Han tjatade om de där bilarna sen, ville köra igen och igen hela semestern, och jag hoppas innerligt att jag inte nekade honom någon gång.
Han pratar ofta om ”Kroashen” och hur gärna han vill att vi ska åka dit en gång till hela familjen. Köra bilarna igen.
I morgon klockan 08:00 ska den stora operationen ske.
Två män sitter mittemot mig. Läkare. De förklarar proceduren. ”Räkna med att det tar sex timmar eller mer”, säger de. Elis röntgades tidigare idag, inga fler tumörer hittades i hjärna eller rygg, tack och lov. Det är den stora tumören i bakre skallgropen det handlar om, den sitter inkilad mellan hjärnstammen och lillhjärnan och det är den som måste skäras bort från Elis. Överläkaren är vithårig, den yngre har allvarligt ansikte. Jag ser på deras händer och slås av att allt, verkligen allt, hänger på de händerna i morgon.
”Jag hoppas ni får en god natts sömn”, säger jag. Vet inte själv om jag försöker skämta, men i samma stund som jag uttalar det inser jag att jag på riktigt vill åka till deras bostäder och se till att deras kuddar är svala, att täckena är fluffiga, att deras rullgardiner mörklägger ordentligt. Det är allt mina egna händer duger till nu.
Överläkaren är mild i blicken men svarar utan att le.
”Vi gör alltid vårt bästa.”
