2017-08-18
Morgon, och ingen återvändo. Elis ser sig om när vi rullar in hans säng i operationssalen, som är mycket större än jag föreställt mig. Allt runt oss är nytt, tech-vitt och ser oerhört dyrt ut. Det rullar en animerad film med Nicke Nyfiken på tv-skärmar i rummet, och värmen är gästvänligt uppdragen till max.
”Pappa”, säger han, och jag säger ja och han frågar var vi är, pratar om kläder och maskiner. Det tar en sekund innan jag förstår och får fram ett leende som jag känner är blekt.
”Nej, älskling, det här är inte tvättstugan. De har bara gjort så att det är varmt härinne, för att det ska kännas bra för dig.” Han säger att han tycker det är skönt.
Papperskläderna jag fått frasar när jag rör mig. Stunden är inne. När Elis får narkosen säger jag de tre orden, vill att det ska vara det sista han hör innan han somnar. Det tar bara sekunder innan han är i dvala, och en varsam men bestämd hand mot min skuldra signalerar att det är dags för pappa att gå.
Det är som att se honom försvinna i en liten båt mot horisonten och själv stå kvar på stranden. Jag skymtar genom tårarna hur Nicke Nyfiken gräver en tunnel.
Två föräldrar, och en väntan utan motstycke. Vi går och går, fram och tillbaka på Karolinskas område. Genom långa korridorer, ute på trottoarer. Byggjobbare, lyftkranar, augustis torra grönska. Varje steg drar fram tiden en sekund till. I ett rum i en av huskolosserna avgörs våra liv just nu.
Klockan passerar 14. Det har alltså gått sex timmar sedan de började, och de sa ju ”sex timmar eller mer”. Hur mycket är ”mer”? Är varje minut som passerar ett tecken på att detta var ett ovanligt svårt fall? Lever han? Hur länge skulle de vänta med att ringa oss om det hände?
14:45 ringer en sköterska och säger att operationen pågår ännu, att det kommer att ta flera timmar till men att allt går bra. Vi andas igen. Messar uppdatering till alla. Ordet ”bra” är vårt syre, låt oss få höra det flera gånger idag, snälla.
Vid 18-tiden når så evigheten sitt slut. Vi är tillbaka på uppvaket, har fått höra det ljuvliga ordet igen. Han är på väg mot stranden igen, på väg tillbaka till oss.
Elis slår upp ögonen.
Det är ett fruktansvärt ögonblick.
Hans ansikte är snett, förvridet, när han öppnar munnen och utstöter ett kort skrik. Ett till, ”aaa”. Det låter primalt, förargat. Han ser inte på oss och blicken, var han nu fäster den, är oigenkännlig.
Han är borta, tänker jag. Han finns inte kvar därinne.
Vi lyckas få honom att svara på tilltal, men det är ingen riktig kommunikation att tala om. Han är utmattad, sjunker ner i sängen igen, somnar om.
Överläkaren kommer förbi. Han har opererat i tio timmar men vill inte gå hem innan vi fått tala med honom. Tala allvar. Ordet ”bra” får vänta ett tag.
Tumören var elak. Den hade dessutom fäst sig i själva hjärnstammen på två ställen, som trådar från ett klibbigt tuggummi. När man opererar bort en cancertumör måste man ta bort med marginal, varenda liten cell måste bort, förklarar läkaren. Men det går inte att skära i hjärnstammen, så fortfarande sitter två små tumörbitar kvar där de hade fäst sig.
”Det kommer att krävas ytterligare behandling”, säger han. Formuleringen och tonfallet är beundransvärt proffsiga: det är knappt att det känns att vi just fick dåliga nyheter, att nu väntar strålningen, cellgifterna, hela gatloppet.
Elis säng skramlar iväg genom korridorerna, upp i sänghissen, in på intensivvårdsavdelningen där de fäster sladdar och slangar på och i hans fyraåriga kropp. Natten väntar, och jag klamrar mig fast vid det positiva som finns. Att det första uppvaknandet såg otäckt ut behöver inte betyda något, har vi fått höra – så kan det vara efter en hjärnoperation. Och framför allt ekar en avslutande mening från kirurgen i öronen.
”För de flesta barn i den här situationen går det bra.”
