2017-08-19
Synen av ens barn på intensiven är surrealistisk, bedövande. Natten förflyter med Elis i sjukhussängen och mig bredvid i en fåtölj med en filt. Jag sover i skenet från intensivvårdsapparaterna, barmhärtigt drömlöst, utmattad. Med jämna mellanrum kommer personalen in för tillsyn men jag märker det knappt.
Han småvaknar och somnar om flera gånger under dagen, medan vi fortsätter se på honom och försöker vänja oss vid stormen vi befinner oss i. Siffror i displayer går upp och ner igen, de är så många, så förvirrande. Ronden kommer, läkarbeslutet blir att han inte får lämna IVA än, de måste hålla koll på dränaget. Jag skriver till nära och kära, försöker ha en optimistisk ton och vara informativ men det känns som att jag egentligen inte vet ett endaste dugg om någonting.
