2017-08-22
Lekterapin är en underbar plats. Ljus, vänlig, full av leksaker och pyssel. Vi har satt målarpenseln i Elis högra hand för att träna – efter operationen har han haft svårt att använda den och föredragit vänster.
Dränaget kopplades bort i förmiddags: den lite läskiga slangen med hjärnvätska är borta nu och det är en befrielse att se hans huvud utan bandaget. Gravitationen drar i hans ansikte när han pratar och tankarna går sakta, men vi har i alla fall vågat oss på den här expeditionen ner till lekterapin. Han rör omsorgsfullt penseln över papperet och jag berömmer hans konstnärsskap som aldrig förr, ser hur fort energin tryter och hur han får kämpa för att få till det.
Efter knappt en halvtimme är orken slut och hans lilla rullstol får bära honom upp till avdelningen igen. När vi blir ensamma på kvällen läser jag ur ”Morfar är sjörövare”, lägger Ugglan i hans famn som vanligt och stryker honom över kinden medan han somnar. Jag har börjat förstå att den här sortens stunder är värdefulla också, inte bara en kamp. Det kan komma en tid då jag drömmer mig tillbaka till den här dagen.
