2017-08-21
Skratt. Det är kväll och Elis skrattar för första gången. Han har fått en ny leksakselefant och vi leker att den snurrar på svansen och släpper pruttar, ljudligare och vildare för varje varv tills han äntligen, äntligen brister i skratt. Det låter annorlunda än vanligt och det halva leendet understryker hur snett hans ansikte blivit efter operationen, men det är ljudet av en Elis som känner lycka igen och det är som den första solstrålen efter en isstorm.
Mutism, kallas det tydligen när talförmågan slås ut efter en hjärnoperation. Kirurgen var förbi i förmiddags och sa att det var sånt som kan inträffa och att det oftast gick över efter några veckor. Elis halvsidesförlamade ansikte var mer förbryllande: ”vi var väldigt försiktiga”, funderade läkaren, de hade ansträngt sig hårt för att inte komma åt ansiktsnerven. Men även det borde vara ett övergående problem, sa han.
Dagens röntgen visade att det inte behövs fler kirurgiska ingrepp nu. Härnäst ska tumören analyseras, tio dagar av väntan tills vi får veta demonens namn. Jag behöver höra det där lindrande skrattet igen, för jag är redan livrädd.
