2017-08-29
Google är eldsflamman och jag är en mal. Medan vi rullar chokladbollar till Folkes stundande treårsdag fortsätter tankecentrifugen runt beskedet vi snart ska få: vad är det för sorts tumör som drabbat Elis? Att det ska vara något snällt kan vi glömma. Googles sökfönster, så nära och nu så otäckt. En trolig kandidat verkar vara något som heter medulloblastom, en vanlig form av hjärntumör hos barn. Farlig. Ibland dödlig. Men de flesta klarar sig.
Elis är så rar med sina chokladbollar. Han behöver jobba med båda händerna, det är det som är tanken bakom baket. Höger sida är fortfarande svag, men det blir runda fina bollar och han är påtagligt stolt över sin insats även om hans minspel sällan orkar lämna nolläget. Folke är på förskolan och han ska bli så imponerad av storebrors verk.
Söker igen. Klickar på fler länkar. ”Femårsöverlevnad”; vilket kallhamrat ord. Ser en föräldrablogg om ett barn som fått medulloblastom. Det slutade inte bra. Jag sväljer hårt och går vidare. Faller djupare ner i kaninhålet, hittar andra cancervarianter med ännu dystrare prognoser, historier om läkare som säger att det inte finns något att göra, ”gå hem och gör så mycket ni kan av veckorna som är kvar”, typ.
Jag klarar inte det här. Jag brukar googla allt, jämt, omättlig i min kunskapshunger, men den här informationen bränner sönder mig. Jag stänger sökrutan, lätt illamående. Ok – jag tar väl det där medulloblastomet då, vi kör på det, vad som helst bara vi inte just nu upplever Elis sista dagar.
