2017-08-30
Han var inte jättetidig med att gå, Elis. Det var länge som att han visserligen hade knäckt koden men tyckte det var snabbare och roligare att krypa, så därför fortsatte han med det. Sen kom en dag då han verkade tänka ”äh, nu kör vi”, och då reste han sig upp och gick ett trettiotal steg direkt, och så var det inte mer med det.
Nu stapplar han fram, i bästa fall. Den svajiga balansen som blev inledningen på hela den här resan finns kvar, trots att tumören inte längre täpper till systemet. Vi kan bara hoppas att det ska bli bättre, men det är tungt att behöva hålla honom under armarna för att han ska klara av att löst sparka till en fotboll på grannarnas uteplats.
Det finns fortfarande efterklang av sommar ute och det känns viktigt att han ska få känna den, uppleva den, det kan vara hans sista. Det är inte lätt nu när det i praktiken är omöjligt att vara ute och leka som en frisk fyraåring, men jag fick en idé häromdagen och om man får tro paketspårningen så är den på gång att bli verklighet nu. Snälla, låt det bli lika bra som jag hoppas.
