2017-08-31
Vi ska få svaret nu. Odjurets namn ska avslöjas, analysen av tumören är klar. Knäna lyckas nätt och jämnt bära mig till stolen och vi sjunker ner mittemot läkarna. Så många till synes viktiga besked jag väntat på i livet men detta är så mycket större, det tornar upp sig, gör sig redo att krascha ner och försänka allt i mörker och kväve.
Neutrala blickar från läkarna. Ord från den ene. Någon form av kallprat. Inte mycket. Han säger att han förstår att vi vill komma till saken. Jag har för lite saliv kvar för att kunna svara.
Han säger: ”Medulloblastom”.
Det är ett fasansfullt ord, skulle kunna vara ett uråldrigt namn på Djävulen, men är det… lättnad jag känner? Nej, inte lättnad, men jag har hört namnet förr, vet ungefär vad det är för fiende, och jag vill skrida till verket nu. Dra igång kampen på riktigt. Vi får i alla fall göra det, vi har inte förlorat ännu.
Planen målas upp framför oss. Först sex veckors strålning, han kommer att få en livsdos under den tiden. Sedan åtta vändor cytostatika, det som jag alltid kallat för cellgifter. Det kommer att vara två veckor av intensiv behandling som blir brutal både för Elis och tumören, sedan tre veckors vila, och så samma sak igen och igen och igen. Totalt är det nästan ett år vi har framför oss och jag vill börja slåss nu, genast.
Jag frågar om chanserna fast jag tror jag vet. Google har sagt något i stil med att två av tre överlever. Läkarna skruvar på sig.
”Vi brukar inte tycka det är så meningsfullt att prata om procentchanser”, säger den ene. ”För varje enskilt fall är det ju så att säga noll eller hundra procent.”
Jag insisterar.
”70 procent”, säger den andre och även om han säkert bara avrundar Googles två tredjedelar känns det som om vi precis fick tre extra procent gratis, och jag blir oproportionerligt upprymd av det.
Elis sitter i vagnen med iPaden när vi kommer ut. Han har en Bamseapp igång som låtit honom lägga in en glasstrut i ett foto på honom själv. Jag älskar honom till hundra procent.
