2017-09-20
Nu händer det. I ett rum en bit bort ligger Elis faststpänd och sövd på en brits och tar emot sin första dos protonstrålning. Jag saknar honom redan.
Det finns Duplo och en kapselmaskin i väntrummet, och utanför ligger en prunkande liten trädgård med asiatisk känsla. Detta ska vara vår oas, trettio gånger, under tiden vi väntar på att Elis ska rullas in på uppvaket intill.
Han var lugn och somnade fint när de gav narkosen idag. Vi har fått morgontider för strålningen eftersom han ska sövas varje gång och måste fasta innan. Det gör att vi kommer att hinna åka hem när allt är klart, och Folke och Elis kan träffa varandra varje dag innan vi åker tillbaka till Uppsala på kvällen. Det finns något märkligt i att schemalägga liv-och-död-åtgärder, att man har ”kamp för Elis överlevnad” i almanackan och kan uppskatta att det synkar bra med tandläkartider och förskolehämtning.
Elis ser fridfull ut när han kommer tillbaka. En syrgasmask väsande intill ansiktet, i övrigt inget som skvallrar om det som precis hänt. Yrvakenheten när han kommer till sans botas med en Piggelin och en munter lillebror som berättar om de roliga Duplo-rören i väntrummet som Elis måste komma och testa.
Jag skickar en mms-bild till de närmaste. Mamma svarar att hennes Doro-seniortelefon inte klarar att ta emot så stora bilder, men att den nog ramlar in i datorn om några dagar. Istället får jag en grynig bild tillbaka: barnen har postat teckningar till henne som kommit fram och hon visar hur fin hennes köksdörr är med konstverken uppsatta. Hon har tid för magnetröntgen i morgon, som ska ge en tydligare bild av hur pass omfattande bröstcancer hon har. Måtte svaret bli bra.
