2017-09-21
Titta noga, för detta är maskinen. Protonstrålkanonen, vårt hopp. Jag måste säga att den ser förtroendeingivande ut – den kan vara det mest futuristiska jag skådat. Vi får bara ta en snabb koll på den, för den har viktigare saker att göra än att beskådas och fotograferas. Elis ska in i dess luftslussliknande öga: behandling nummer 2 ska genomföras.
Skandionkliniken är allt jag hoppades att den skulle vara. Kvinnan i receptionen är en stor välkomnande famn när vi rullar in med Elis i sulkyn och det där väntrummet är precis så vilsamt och tryggt som jag föreställer mig att arkitekterna utlovade när de visade 3D-ritningar för cheferna inför byggstart. De öppnade 2015 och har alltså bara varit igång i två år. Det är smidigt och fräscht och framför allt känner jag, föräldern i mig, att vi är på rätt ställe. Vi har fört Elis till den plats där han har bäst chanser att helas.
När vi är hemma igen på eftermiddagen, när Elis sitter bredvid mig vid köksbordet och dricker mjölk och äter alltför små bitar baguette, får jag ett meddelande av mamma. Hon är också hemma igen efter sin magnetröntgen, hemskjutsad av en granne vilket inte alls är förvånande eftersom hon har en övernaturlig förmåga att bli kompis med alla som bor inom hundra meters radie från henne. Det har gått bra på röntgen och operationsdatum är satt. Exakt vad röntgenbilderna visar får vi veta i morgon.
