2017-10-17
Hösten har för mig alltid varit en tid av vemod över det som nyss var, och stålsättning inför det som komma skall. De känslorna har förståeligt nog tagit en ny form och blivit gigantiska i år. Dessutom är det lätt att drömma sig tillbaka till tidigare höstar, sakna dem och romantisera dem.
Jag minns hur Elis lyckligt kunde busa bland lönnlöven med sin kompis från grannhuset, medan jag stod bredvid tänkandes enkla tankar som att jag frös om fingrarna och borde tagit handskar. Det är något med de där färgstarka löven, något kraftfullt i att se barnen kasta dem mot himlen och låta dem dala. Förr i tiden brukade föräldrar tydligen förbjuda lek med vissna löv av rädsla för att barnen skulle få polio, barnförlamning. Sjukdomarna trivs där som antiteser till barnens levnadsglada höstdans. Men det var en myt, det där att polion skulle spridas bland löven, och den sjukdomen är nästintill utrotad nu. Tänk om om detsamma en dag kan sägas om barncancer.
