2017-10-18
Det kan låta konstigt, men det finns ett minimalistiskt lugn över kvällarna på Ronald McDonald som faktiskt gör det, hur ska jag säga, mysigt att vara själv där med Elis, trots orsaken till att vi är där. TV-spelet i dagrummet är inget för honom så när vi anlänt med sjuktransporten går vi in på rummet och stänger om oss. Han sätter sig i soffan och tittar på en lokal tv-kanal där ett par åldringar pratar om Uppsala förr i tiden. Han har tittat på det programmet flera kvällar nu trots att underhållningsvärdet är obegripligt lågt.
Sen finns det inte så mycket att hitta på, det är trots allt kväll så han låter bli att gå ut och köra runt på Paw Patrol-bilen han upptäckte häromdagen. Istället läser vi Alfons Åberg och sedan pratar vi oss trötta när vi släckt ljuset. Det är en värdefull stund, inget som distraherar utan bara jag och Elis och tankar om tillvaron. Jag frågar om dagen och han säger att den varit bra. Klockan är inte ens 22 men lakanen är mjuka och ögonlocken tunga så när jag hör att han somnat släpper jag också taget.
