2017-12-13
Elis är en del av luciatåget på riktigt, tar sig fram över den knaggliga isen på förskolans gård och sjunger med i de bitar han tycker sig känna igen. Jag tittar på, applåderar med handskar, filmar så mycket jag kan och tänker för en stund inte alls på cytostatikan som väntar. När Folke dansar så mycket att han drattar i backen får jag rentav skifta riktning på min föräldraoro under ett par sekunder, men han landar mjukt som barn gör, reser sig upp och låter showen gå vidare.
Mörkret kryper sig på medan barnen sjunger. Stora och små äter pepparkakor och dricker saft under himlens djupblå grund, tackar pedagogerna för att de varit så rara mot barnen även denna termin, och går sedan hemåt förbi droppande tak efter att ha sagt ”god jul om vi inte ses dessförinnan” till varandra.
Lägenhetsdörren slår igen bakom oss men jag vet att Elis och jag inte kommer att bli långvariga hemma. Väskan är packad. Det är dags att ge sig ut i nästa strid i kriget mot Dumma knölen.
