2017-12-15
Cellgifterna är så starka, så fruktade. De kommer i speciella påsar med hotfulla texter om hur försiktig man måste vara vid hantering, och sköterskan tar på sig extra förkläde och handskar för att skydda sig själv medan hon kopplar in droppet. Jag får instruktioner om att Elis kiss ska betraktas som farligt dagarna efter behandlingen. Om det skulle komma utanför toan måste vi vara försiktiga när vi städar upp, använda handskar, inte komma i kontakt med urinen.
Läkaren förklarade också att det finns risk för feber, fördröjt, av cytostatikan. I så fall behöver vi läggas in. ”9-10 dagar”, säger han, så länge kan det dröja innan febern slår till. Jag behöver inte räkna på fingrarna för att inse vilka datum vi är framme vid då. Från oss alla, till er alla.
Det är en trio den här gången. Vinkristin, Lomustin och Cisplatin heter de. Listan över möjliga biverkningar är ett bråddjup som öppnar sig. Stroke. Blodförgiftning. Hörselskador. Ökad risk för akut leukemi; herregud vilket moment 22 – man kan få cancer av cancermedicin.
Men, ärligt talat, jag bryr mig inte. Det finns ingen tvekan. Går man igenom ett helvete ska man inte stanna utan fortsätta gå.
