2017-12-19
Mamma har fått svar. Om sin bröstcancer. Knappt två månader har gått sedan hennes operation och det ser bra ut, det är hoppingivande, vi kanske snart kan ”leka te” igen, den generösa lek som bara farmor erbjuder och som går ut på att barnen får skedar och burkar och sedan får härja med hennes stackars teblad tills i princip alltihop ligger utspritt på golvet.
Ingen spridning. Inga cancerceller hittade i portvaktskörteln i armhålan. Det är mycket bra nyheter. Hon avböjer cytostatikabehandling. Det är kanske inte lika goda nyheter, men det är hennes val. Läkaren hade accepterat hennes resonemang, men tillagt ”om du hade varit 40 år gammal hade jag tjatat på dig”. Mamma svarade ”om jag varit 40 hade jag tagit cellgifterna utan invändning”.
Sådan är bröstcancern. Ju yngre du är desto farligare är det. Mamma är ingen ungdom och väljer livskvaliteten i att slippa den tuffa behandlingen, hon tar den risken med öppna ögon. Jag respekterar det. Protesterar inte. Hon ska åtminstone strålas med start om en månad, det är bra, och mer än något annat är jag lättad över provsvaren. En stjärna glimmar till någonstans, detta var ett julens glada bud.
