2018-01-09
Ju fler dagar som går, de flesta bra, några mindre bra, desto mer landar jag i att jag just nu lever till 70 procent. Det är den överlevnadschans de gav Elis, och det har blivit en multipel för nästan allt. Jag kan bli glad till 70%, intressera mig för något till den nivån, och så vidare. Den fullständiga harmonin, total här-och-nu-lycka, den finns inte tillgänglig längre – hundraprocentighet är utom räckhåll när man har ett barn som har en livshotande sjukdom.
Jag jobbar nu typ 70 procent också. Som frilans har jag inget exakt schema, ingen riktig siffra, men det ligger därikring. Det finns något framåtblickande i att gå och jobba. Och blicka framåt ska vi, för 70 procent är bra. Det är ju en hög siffra. Det skaver en aning att Hillary Clinton beräknades ha de oddsen mot Donald Trump i valet för drygt ett år sen, hennes förlust skakade om förtroendet för sannolikhet och statistik. Men Elis sitter vid köksbordet på gott humör och tittar på ett vykort han fick idag, om ett par dagar ska vi bli kvitt den jobbiga slangen i näsan, och vi har framtiden för ögonen. Lever på hoppet. Allt annat vore psykologiskt och matematiskt dumt.
