2018-01-12
I tre månader och en dag har Elis haft sin slang i näsan. Nu ska det vara slut på det. Ingen mer tejp som lossnar, inga fler uppkräkta sondslangar, ingen mer kamp för att hålla rent. Idag ska PEG-katetern opereras in så från och med nu ska vi kunna ge näringen rakt in i magsäcken.
Väckarlarmet på mobilen är obarmhärtigt i sin ihärdighet. Morgonduschen måste klaras av, jag river upp förpackningen med klorhexidintvättsvampen och gör Elis ren – han har inget hår att tvätta längre vilket underlättar. Jag bäddar in min son i handduken, klär på honom landstingsskjortan igen och lyfter upp honom i sängen. Vid halv sju knackar det på dörren: sköterskan som ska ge antibiotikadropp för att minska infektionsrisken efter operationen.
Strax efter klockan 08:00 förlorar jag honom för den här gången när den vita sövande medicinen sänker honom i dvala, som en dimmer som vrids till mörker. Jag börjar bli van efter 30 strålbehandlingar, men när jag ställer mig i hissen för att åka tillbaka till vårt rum på översta våningen känns det huttrande ensamt utan Elis.
