2018-03-03
När Elis blev sjuk var vi precis i färd med att få till en resa ner till farmor, för det var verkligen på tiden. Nu är vi äntligen här, och det har gått nästan ett år sedan vi sågs. Ett år utan att hon fått träffa sina barnbarn, ett år då livet har tagit en mörk vändning.
Den Elis som nu stiger in i hennes lägenhet ser helt annorlunda ut än den ljuskalufsade busunge som for runt förra gången, men farmor rör inte en min utan är bara en stor famn som om inget hade hänt.
Barnen leker med en uppsättning leksaker som farmor alltid lånar av sin granne – vrickar runt en plastratt med instrumentbräda, bankar på några elektroniska trummor och plockar med Playmobilgubbar. Farmor analyserar teckningarna på dörren tillsammans med Elis, och några försenade presenter delas ut medan Folke lyckas trycka i sig åtta (!) av farmors hembakta hallongrottor. Och så leker förstås Elis ”te”: greppar en plastsked och stökar hejdlöst bland farmors teblad. Vi gör allt i Dumma knölars skugga, men nu är vi tillsammans igen.
