2018-03-05
Elis är hängig idag, han ligger i sängen och är trött och dessutom rinner det lite sekret ur öronen på honom. Vi är bekymrade, tar tempen på honom med jämna mellanrum, och framåt kvällen är den uppe i tydlig feber.
Det är inte bra att få feber när man cytostatikabehandlas, det kallas neutropen feber och kan vara farligt eftersom de vita blodkropparna har fått så mycket stryk av cellgifterna att de kanske inte kan göra sitt jobb, och då kan förloppet bli snabbt och allvarligt. Så direktiven är tydliga från vården: åk till akuten när Elis är febrig.
Akuuten. Elis har ett gulligt sätt att uttala det på, hans u låter nästan finlandssvenskt. Det blir mamma och Elis som åker in, och akuten är som akuten är: stökig, trång och påfrestande. Som cancerbarn har man rätt att gå före kön, tack och lov, så de slipper sitta i väntrummet i flera timmar utan blir tilldelade ett eget rum att vänta i. Där blir det dock stopp ett bra tag, och vi har glömt en gyllene regel: ta alltid med en kudde till akuten. Det finns brits, men utan kudde är det inget ställe ett barn vill vila på. Framåt halvelvatiden får jag en bild på Elis som somnat i vagnen med tröja och mössa som nackstöd. Min stackars älskling, måtte detta vara över snabbt.
