2018-03-10
Det händer att det slår mig hur sjuk Elis ser ut, speciellt på kvällarna när pyjamasen ska på. Sondnäringsslangen på magen. Venportsdosan på bröstet med tillhörande ärr. Den sistnämnda har blivit som en indikator på hur pass smal Elis är: nu sticker den ut tydligt och man ser hur skinnet spänner över den.
Men det är så mycket Elis i den där kroppen ändå. Han är sig själv, och han är tillfreds. Han sitter bredvid farfar i soffan och tittar på ”Blaze och monstermaskinerna” medan klockan tickar mot läggdags. Han väljer sin godnattsaga ur bokhyllan och jag läser för båda barnen. Han säger att dagen varit bra, och han somnar gott med sin pappa bredvid. Och pappan, som är jag, saknar inte heller något.
