2018-04-17
Det är Elis namnsdag idag. För två år sedan firade vi genom att åka in till stan och köpa glasspinnar på rea, och sedan gå till Kungsträdgården för att uppleva körsbärsblomningen som sjöng på sin sista vers.
Idag har vi ett litet helvete. Vi kommer till magnetröntgen med oro i maggropen, eftersom Elis inte ska få ”vita medicinen” den här gången. Istället för den vanliga narkosen ska de testa en enklare variant, en nässprej som jag antar är billigare och kanske inte kräver narkosläkare på plats. Jag fattar att de vill testa men jag tvivlar på att det kommer att funka.
Elis är ledsen hela vägen, säger att han vill ha vita medicinen istället. Han får en rejäl dos av nässprejen och somnar till slut, och jag bär in honom till magnetkameran där jag lägger honom tillrätta. Känslan när jag lämnar rummet är att han inte sover lika tungt som i vanliga fall.
Efter en kort stund, mycket riktigt, blir vi kallade tillbaka. Han har vaknat, inne i en högljudd, klaustrofobisk magnetkamera som brukar kunna väcka obehag även i tuffa vuxna. Han är förtvivlad, rädd, vill inte mer. Vi tvingas avbryta alltihop. Medan vi tröstar Elis får vi själva ta in det faktum att detta också drar ut på vårt eget trauma: väntan på MR-svar.
Stackars älskade Elis, om du ändå hade fått sträcka dig mot körsbärsblom idag istället.
