2018-07-12
Observandumet finns kvar. Fan också.
”Det kan vara ett ärr som håller på att svälla av efter strålningen”, säger läkaren. Det vet jag redan, att det KAN vara något harmlöst. Men jag hade hoppats så intensivt på att drömmen skulle slå in den här gången. Att vi skulle få sitta och titta på datorskärmen medan doktorn pekade med pennan på stället där den otäcka skuggan fanns förr men inte nu. Att allt skulle vara borta. Att vi skulle få falla varandra om halsen och kämpa för att tygla jublet.
Det positiva, säger doktorn, är att det krympt sedan förra MR-undersökningen. Antingen är det alltså ärrvävnad som drar ihop sig, eller så är det en tumörrest som blir mindre. Så om det skulle vara det dåliga alternativet så är det i alla fall mindre dåligt än det var innan.
Vi lämnar rummet, går ut i en av korridorerna i detta stora vindlande sjukhus som spelar en huvudroll i våra liv. Jag tänker att jag inte får vara så otålig. Det går åt rätt håll, fortfarande. Jag skriver ett meddelande till de närmaste, och formulerar det som att det var ett ”ok besked”. Det var väl det. Även om jag är besviken just nu.
