2018-08-18
Vi tänker tillbaka idag, snuddar motvilligt vid känslorna som plågade oss för exakt ett år sedan. Det var ju då, den 18:e, som Elis gick igenom den stora operationen då de skulle försöka få bort tumören.
Morgonen, då jag följde honom in i operationssalen och kämpade mot sammanbrottet, tog ett ljudlöst farväl samtidigt som jag försökte le.
Väntan. Som ett drunkningstillbud där du famlar i panik efter något att hålla i men händerna bara griper vatten. Ögonblicket dras ut till timmar och du vet att du inte kommer att klara dig av egen kraft. Någon måste rädda dig, du räcker inte till.
Uppvaknandet, då Elis bara kunde skrika, kraxa, med en blick vi aldrig sett förut. Tanken att han levde, men ändå var förlorad för alltid.
Det är den 18:e augusti, men jag hör Elis leka och är så tacksam för att det inte är den där dagen.
