2018-09-04
Idag är Elis på tester, utvärdering hos psykolog, en del av rehabutredningen. Jag är glad att det görs nu, att vi fick igenom det och inte tvingades vänta ett år. Hela anledningen till att han nu stannar i förskolan i ett år extra, istället för att börja skolan, är ju att vi ska låta honom mogna in i vardagen, verkligheten, och komma tillbaka så mycket det bara går innan allvaret.
Sandra, som är hos honom idag medan jag är iväg på jobb, skriver att han är lite för trött för psykologens övningar idag. Jag får något slags prestationstryck i kroppen, vill att han ska göra ett bra jobb på testerna så att psykologen och alla inser hur mycket potential han har och hur duktig han egentligen är. Samtidigt ser jag ju att han kognitivt har sackat efter betänkligt av cancer, strålning och gifter. Han är född 2012 men är inte på samma nivå som de jämnåriga, mer som de barn som är ett år yngre.
I slutänden vill jag bara att han ska få en bra bedömning och att det ska hjälpa honom att få rätt stöd i framtiden. Oavsett vilka hinder som finns på vägen är jag i alla fall beredd att finnas där för honom så länge jag lever.
