2018-09-03
MR-undersökning. Igår var det födelsedagstårta och lek i sensommarsolen, idag är den kallaste av verkligheter tillbaka hos oss. Än värre känns det eftersom jag är inne i en jobbpeak och inte kan vara med på sjukhuset idag.
11:40 skriver Sandra att han är sövd nu, men att han var jätteledsen, stackarn. Jag försöker koncentrera mig på mitt Teamsmöte – om tre dagar är det dagen D för vårt stora projekt som vi hållit på med i ett halvår – men det här är ett sånt tillfälle då jag helst skulle vilja släppa allt. Sluta jobba helt. Bara vara hos honom. Jag påminner mig om att det ska finnas en framtid också, att vi måste ha ett långsiktigt perspektiv och att jag också jobbar för Elis skull, men jag vill inte vara borta om han är ledsen. Vill bara vara pappa då.
13:19 får jag en bild från uppvaket. Han är så spröd och vacker i sin hjälplöshet där han ligger i dvalan. Jag vet hur han snart kommer att ge ifrån sig de första tecknen på att vakna, röra sig lite, öppna ögonen till slut. Hur han kommer att vilja ha sin Piggelin, äta drygt halva och sedan vilja åka upp till sitt rum på våning 12. Älskling. Han ska få så många kramar när han kommer hem.
