2018-09-11
Klump i magen. MR-svaret kom idag. Jag står på en småländsk perrong och väntar, tre och en halv timmes tågresa ligger mellan mig och hemmet, mellan mig och Elis. Det känns svåruthärdligt långt just nu.
Elis, min älskade fina gubbe. Den där lilla, lilla pricken på ryggen som såg ut som ett pixelfel på förra undersökningen är kvar och har blivit större. Det såg fint ut i hjärnan annars, men detta är första gången en magnetkameraundersökning inte bara visar på att allt går åt rätt håll.
Tankarna virvlar. Jag fick veta det på förmiddagen precis innan jag skulle genomföra projektet jag är här för, ett digitalt företagsevent, och har kämpat för att hålla masken sedan dess. Spelade förtjust när allt gick bra med eventet även om det känns futtigt. Elis. Kära fina Elis, jag tycker så synd om honom. 11 september, vilket skitdatum det här är.
Han gjorde ett pastahalsband efteråt där på sjukhuset. Min duktiga älskling. Jag messade mamma, pappa och de andra närmaste, formulerade det som att det var ”blandade besked” och försökte att inte låta för negativ. Ingen mening att måla fan på väggen ännu.
De ska undersöka honom så fort det bara går, söva honom och tappa ut lite av hjärn-ryggmärgsvätskan för att se om det finns cancerceller där. Det bästa vore förstås om de kunde göra det i morgon men klockan är drygt kvart i fem nu och de har inte hört av sig från avdelningen ännu så det lär inte kunna fixa det så snabbt.
17:13 ska mitt tåg komma, men jag svär att visarna på stationsklockan står stilla.
