2018-09-12
Han är så fin, älskade Elis, och jag är så orolig. Jag är med honom idag, vi är på förskolan och han är ledsen, har ingen att leka med, han säger att han inte har någon vän och det är som en kniv i hjärtat, jag säger att han kan leka med mig, försöker göra honom glad igen.
Något finns i hans ryggrad, det var inget pixelfel på MR-bilderna, det är något som blivit större, Dumma knölen i ny skepnad just när jag vågade börja hoppas på allvar. Vi måste få veta vad som händer. Har fortfarande inte hört ifrån avdelningen om när vi ska in och ta prov på ryggmärgsvätskan.
Förskolebarnen äter lunch och jag är med, sitter på en barnstol med knäna högt och försöker hitta aptiten. Det blir läsvila. Elis är lite gladare. Hittar någon att prata med. Jag försöker hålla lite avstånd, det är som inskolning på nytt. Han hamnar med en grupp barn vid ett bord som börjar leka med lera, ”dega” som Elis säger. Jag sitter en bit bort och messar med Sandra medan Elis håller koll på att jag är nära.
Jag ringer avdelningen. Upptaget, länge, jag ringer igen och igen tills jag kommer fram. Frågar om undersökningen och får till slut besked: i övermorgon, på fredag. Klockan 08 ska vi vara på sjukhuset. Han kommer att sövas och sedan göra en lumbalpunktion för att se om det finns cancerceller i vätskan. Snälla, låt det vara rent.
Jag ligger som vanligt bredvid honom på kvällen medan han somnar, och lyssnar på hur hans andhämtning blir allt lugnare och fridfullare. Jag går upp, tyst, och hämtar min mikrofon med minneskort. Jag gjorde detta för en månad sedan men kan inte låta bli att göra det igen, jag lägger miken bredvid honom och trycker på den röda knappen, vill alltid kunna höra hans andetag. Vad som än händer.
