2018-09-13
Min lille superhjälte. Captain America-dräktens insydda muskler hänger löst på Elis kropp men här är han ändå, i över ett år har han tvingats stå ut med Dumma knölen och allt vad det innebär och han står fortfarande upp, håller skölden starkt. Det måste vi alla försöka göra nu, när det börjat blåsa hårt.
I morgon lämnar jag Folke på förskolan 07:30 och sedan tar jag med Elis till sjukhuset för sövning och provtagning av ryggmärgsvätskan. Vi måste få veta om det finns cancerceller i den. Det kommer att ta några dagar innan vi får svar, och jag vill inte tänka bortom det.
Jag är ensam med barnen nu, Sandra är på Arlanda. Hon ska iväg på den årliga tjejresan med kompisarna, jag tycker hon gör rätt som åker, hon behöver få andas även om jag vet att det som händer här hemma kommer att gnaga i henne när hon är där nere i Polen.
Det har fallit en skugga över tillvaron efter MR-svaret. Men det var åtminstone bättre på förskolan idag, efter den jobbiga gårdagen då Elis kände sig så ensam. En av pojkarna sa till och med ”Elis är min bästa kompis” och även om det nog bara var i stunden ville jag lyfta killen på raka armar och jubla.
