2018-10-22
MR-dag. Elis och jag. Nu kör vi. Vi hinner ge oss ut på en cykeltur i korridorerna, efter att sköterskan satt nålen och vi fått på honom den mjuka sjukhusskjortan. Elis trampar fram och tillbaka, ställer sig vid hisschakten och tittar ner genom glasdörrarna, kisar mot den starka solen som dränker oss. I änden av korridoren håller de på och bygger ett lekrum nu, det borde de tänkt på från början men bygget av det här barnsjukhuset har ju inte varit någon framgångssaga.
Elis räknar. Vid ”sju” grumlas hans röst. ”Åtta” övergår i en suck och hans kropp blir slapp. Vita medicinen, narkosmedlet, har övermannat honom än en gång. Jag släpper hans hand, hans fina, lilla, mjuka hand, och går därifrån. Tar snabbt på mig jackan och småspringer ut från sjukhuset, ner mot centrum. Sandra fyller år idag och jag måste köpa presenter, har inte haft en chans att vara ensam på stan förrän nu. Medan Elis ligger i magnetkameran rusar jag genom Sturegallerian med torr strupe och kurrande mage, letar frenetiskt efter något lagom dyrt som dessutom är både personligt och känns nytt, ger upp och köper ännu ett presentkort på Sturebadet. Greppar en bok på Hedengrens också för att ha åtminstone ett riktigt paket.
Jag står flämtande på Hemköp vid Torsplan och ska betala en pastasallad när de ringer från uppvaket. Elis är där nu. Jag springer allt jag orkar mot sjukhuset, åker upp till rätt våning men med fel hiss så jag hamnar vilse, tittar på klockan och ser för mitt inre hur Elis vaknar ur narkosen och för första gången är ensam där utan någon förälder vid sin sida. Bilden är kväljande, jag hamrar på hissknapparna och tar mig till rätt sida av sjukhuset, kommer till uppvakets dörr och ringer på, blir visad till rätt säng och där ligger han, min älskade underbara lilla människa, Elis, fortfarande sovande med syrgasmasken intill ansiktet.
Han vaknar och jag ler mot honom. Nu är allt som det ska. Han får sin Piggelin och nu tar vi det lugnt, kommer upp till vårt rum på tolvan, jag äter min pastasallad och Elis leker. Sköterskan tar bort nålen och Elis klär på sig, vi går till Vetekatten som numera finns nere på gatuplan och köper födelsedagsfika till mamma, hittar på vägen några nya övervakningskameror som fått plastpåsar över sig, Elis skrattar återigen åt hur knäppt det är att de gjort så. Jag andas lugnt. Jag klarade det. Elis mår bra. Allt är okej. Nu ska vi hem och fira födelsedag.
