2018-10-24
Det känns länge sen vi firade Elis ettårsdag, och mycket vatten och många tårar har flutit under broarna sedan dess. I morgon fyller han sex år, och sen till helgen ska han få ha sitt första riktiga kalas. Vi har bjudit in alla jämnåriga på förskolan plus några till, och hyrt scoutstugan som är en av få barnkalaslokaler i Bergshamra. Det är lite av ett dåligt samvete, detta att han inte haft kalas tidigare år, men nu ska det i alla fall ske och Elis ser fram emot det mycket.
Men först har vi det där backkrönet att ta oss över: i morgon, på själva sexårsdagen, ska vi alltså in till sjukhuset efter födelsedagsfrukosten och få svaret på MR-undersökningen. Det surrar i kroppen inför beskedet. Om Elis är cancerfri kommer det banne mig att vara mitt livs mest intensivt lyckliga ögonblick. Större än när barnen föddes – det var magiska stunder men trots allt visste jag då att allt talade för att det skulle gå så bra som det gjorde. MR-svaren är något helt annat, det är som att sitta på läktaren under en fotbollsmatch där ens barn spelar straffavgörande mot Djävulen. Och bollen ligger på straffpunkten nu.
